Skjutteknik & Träning
På dessa sidor hade vi tänkt att samla information om hur man blir en bättre skytt.
tills dess hänvisar vi till skjuthandbokens utbildnings del från 2005
Inledning
För att bli en god pistolskytt krävs en intensiv träning. Vissa har kanske speciella förutsättningar i psykiskt och fysiskt hänseende, men de flesta kan med energi och övning komma upp till en mycket hög standard. Det erfordras emellertid av alla att de tillämpar en riktig och på erfarenhet grundad skjutteknik. En viss skicklighet kan naturligtvis nås med ofta upprepad skjutträning, men detta räcker inte för att den enskilde skytten skall uppnå sin maximala prestationsförmåga. Man säger ofta att man skjuter främst för nöjes skull, vilket ju är en nödvändig förutsättning för att få något utbyte av skytteverksamheten.
Alla önskar dock skjuta så bra, så att man är nöjd med sig själv.
Om man tillämpar riktig skjutteknik och försöker utnyttja vissa enkla
och inte tidskrävande träningsregler kan man med säkerhet avsevärt
förbättra sina skjutresultat.
Skjuttekniken innefattar främst:
• kroppsställning
• vapenfattning
• armens hållning
• andningen
• riktning
• avfyring
Alla dessa saker ingriper på ett naturligt sätt i varandra då man skall lossa ett skott. Varje sak för sig bör dock beaktas vid träningen för att helhetsresultatet skall bli bra. Man bör beakta att en skyttetävlan inte är
förmågan att avge enstaka skott utan förmågan att avge en lång följd
av skott utan att brista i precision och koncentration. Detta kräver en likformighet i uppträdandet, som är ett resultat av väl avvägd träning.
Observera att det inte är någon konst att avge ett bra skott, men det är svårt att låta bli att avge ett dåligt.
I det följande skall i första hand precisionsskjutning beröras, eftersom det utgör grunden för all tillämpad skjutning. Vad som därutöver bör
iakttas vid snabb- och fältskjutning behandlas i särskilda punkter.
Kroppsställning
Kravet på skjutställning är att den skall vara stabil, men samtidigt så
avslappad och ledig som möjligt. Endast absolut nödvändiga muskelgrupper
bör arbeta. Härigenom minskar skytten tendensen till trötthet
vid längre skjutning. Samtidigt skapar skytten bättre möjlighet att
koncentrera sig på riktning och avfyring.
Placera kroppen med sidan mot målet (Bild 5). Benen hålls isär med
ungefär axelbredd mellan fötterna. Större avstånd mellan fötterna
skapar onödig spänning. Fötterna bör vara utåtvridna från förbindelselinjen
skytt – mål 15°-45°. Kroppstyngden bör vara lika fördelad på
båda benen eller med någon övervikt på bakre benet. Huvudet vrids
ledigt mot målet. För att kontrollera inriktningen mot målet höjs armen
med vapnet mot målet med en lugn, naturlig rörelse. Vapnet skall
då vid riktig fotställning vara inriktat mot målet. Rörelsen bör utföras
med slutna ögon för att med säkerhet få fram det mest avslappnade
lyftet. Korrigering av inriktningen sker genom omställning av fötterna
och hela kroppen och inte genom korrigering av armställningen. Upprepade
anläggningar bör göras för att kontrollera att man fått en riktig
ställning.
Man kommer efter korrigering att finna att skjutarmen bildar en vinkel
på 10°-15° med axellinjen (Bild 6).
Vänster arm skall vara avslappad. Lämpligen kan handen hållas i
byx- eller jackfickan.
Vapenfattning
Ett grundvillkor för att behålla samma träffpunkt från skott till skott är att vapnet alltid fattas på samma sätt. Främsta anledningen är att rekylkraften åstadkommer ett vridande moment på vapnet både i sida och höjd (Bild 7och bild 8).
Bild 7: Fattning av vapnet. - Pistol, vridmoment i sida.
Bild 8: Fattning av vapnet. - Pistol, vridmoment i höjd.
Bild 9: Fattning av vapnet. - revolver.
Detta moment påverkar vapnets inriktning innan kulan lämnar mynningen.
Med olikartad fattning om vapnet kommer vapnets inriktning
då projektilen lämnar mynningen att bli olika från skott till skott.
Rätt fattning erhålls bäst om man tar vapnet med vänster hand och för in kolven mot högra handens tumveck (Bild 10 och Bild 11).
Samtidigt rättar man in vapnet så att det kommer i linje med underarmen.
Fattningen görs så högt som möjligt på kolven (Bild 8 och Bild 9). Härigenom erhålls minsta uppkast av vapnet vid skottlossningen.
Tummuskeln stöder mot kolvens bakre vänstra del. Långfinger, ringfinger och lillfinger griper om kolven, varvid långfingret är det finger som väsentligen håller vapnet pressat mot tumgreppet. Ringfinger och lillfinger tjänstgör som stöd. Tummen hålls relativt löst mot kolvens vänstra sida men medverkar dock till att stödja vapnet. Fattningen bör vara så fast som möjligt, dock utan att handen börjar darra.
Bild 10: Fattning av vapnet - Pistol (sett uppifrån)
Bild 11: Fattning av vapnet - revolver (sett uppifrån).
Det är av största betydelse att den kraft med vilken man fattar om kolven är lika från skott till skott.
Pekfingret läggs med fingerblomman mitt på avtryckaren i 90o vinkel mot pipan. (Bild 8, Bild 9 och Bild 12).
Det är väsentligt att pekfingret i övrigt är fritt från kolven (Bild 7). Man kan kontrollera detta genom att en pappersremsa fritt skall kunna föras mellan pekfingret och kolven. Om mellanrummet inte finns kommer pekfingret att påverka vapnets inriktning vid avfyringen.
Vapenfattningen måste noga tränas in. Bl.a. måste man uppöva tillräcklig styrka i handen för att kunna hålla vapnet med ett exakt likadant fast grepp från skott till skott. Om handen börjar darra vid skjutning av längre serier kan detta vara ett tecken på att greppet varit för hårt.
En ökning av kraften i greppet för att minska darrningen ger därför motsatt effekt.
Bild 12: Avtryckarens läge
Var lika noga med vapenfattningen vid varje skott och låt handen vila mellan skotten.
Man kan försäkra sig om att fattningen blir densamma om man på kolven markerar långfingrets, ringfingrets och lillfingrets lägen.
Vissa vapen har så långt avstånd mellan kolvens bakre del och avtryckaren, att det är svårt för skyttar med små händer att nå fram till avtryckaren med pekfingrets främre led. Dessa skyttar måste då avfyra med långfingret. Vapenfattningen blir dock ostadigare, enär vapnet då hålls av det svagare ringfingret med lillfingret som stöd.
Armens hållning
Armen bör vara helt sträckt men utan spänning. Härigenom undviks flera felorsaker (Bild 13).
Vapnet kommer så långt från ögat att korn och sikte framträder lika klart. Vapnet kommer då också alltid lika långt från ögat. Variationer i avstånd riktmedel – öga åstadkommer ändringar av träffpunktsläget.
Det är lättare att uppnå likformighet i muskelavspänningen med rak arm och därmed likformighet i vapnets avvikningsvinkel vid rekylen.
Bild 13: Armens hållning
Dåligt upptränad armstyrka kan föranleda en skytt att hålla vapnet med krökt arm. Han/hon kan därigenom hålla vapnet mera stilla, men i gengäld försämras hans riktmöjligheter och förmåga att hålla vapnet på exakt samma sätt från skott till skott. Betydande olikheter i rekylupptagningen kan uppstå. Speciellt mot slutet av en lång tävling kan den konstlade ställningen ge upphov till slängskott.
Det är nödvändigt att skytten tränar upp sin armstyrka för att kunna hålla vapnet stadigt med sträckt arm.
Andningsteknik
Det är väsentligt att organismen är så avslappad som möjligt under riktning och avfyring. Detta tillstånd uppnår man i pausen mellan utandning och inandning. Skytten bör därför då armen höjs göra en djup inandning. Medan vapnet grovinriktas mot målet görs en långsam utandning till hälften. Därefter håller skytten andan under finriktningen och den därmed sammanhängande avfyringen.
Detta andningsförlopp bör intränas så att man verkligen känner sig helt avslappad under finriktning och avfyring. Särskilt är det av betydelse att öva sig att utsträcka andningspausen till 20 à 25 sekunder. Detta ger tillräckligt god marginal att utföra riktning och avfyrning under erforderlig tid. Mellan skotten bör flera djupa ut- och inandningar göras.
Det verkar lugnande och ökar sinnesskärpan.
Riktning
Riktningen utförs med hjälp av sikte och korn. Kornet skall vid riktig inriktning ligga mitt i siktskåran och med kornets överdel i höjd med siktskårans överdel – struket korn (Bild 14). Justering av träffpunktens läge skall alltid göras genom ändring av riktpunkten och inte genom ändring av kornets läge i förhållande till siktskåran.
Eftersom ögat har svårt att koncentrera sig både på målet och riktmedlen, skall skytten vid finriktningen i första hand koncentrera sig på riktmedlen och deras rätta lägen i förhållande till varandra. Även små fel i riktmedlens inbördes läge betyder stora avvikningar i målet.
Ex: 1 mm förskjutning av kornet på en Neuhausen Standard innebär 15 cm ändring av träffpunkten på 25 m.
En snedställning av vapnet gör i regel mindre. Är “överslaget” stort kan emellertid en snedställning ge avsevärd träffpunktsändring.
Riktpunkt bör väljas så att riktmedlen klart avtecknar sig mot bakgrunden.
Det är väsentligt att man inte koncentrerar sig på att inrikta vapnet mot en bestämd punkt utan mot ett område – riktområdet. Många dåliga skott kan skyllas på att skytten i allt för hög grad koncentrerat sig på en punkt och därvid ryckt av skottet då vapnet passerat denna punkt. Vid riktningen gör man alltid små rörelser. Ju mer tränad man är, ju mindre blir rörelserna.
Bild 14: Struket korn
Dessa rörelser gör att riktmedlen “målar” över ett begränsat område på tavlan. Det väsentliga för skytten är nu att ha klart för sig att avfyringen skall ske någon gång under dessa rörelser och inte under en given fas av dessa. Vid riktövningar märker man att det område man rör sig inom inte är så stort. Denna rörelse sker med sträckt handled och arm.
Detta innebär att var än avfyringen sker under dessa smårörelser så blir det ett hyggligt skott. Om nu inriktningen sker mot ett riktområde under den svarta pricken har man ett ganska stort område att röra sig inom för att i alla fall erhålla ett bra skott (Bild 15).
Bild 15: Riktområdets variation
Man bör således inte haka upp sig på en riktpunkt strax under det svarta – liten vit strimma – och envist försöka hålla sig fast vid den.
Man blir då tvingad att utföra alltför “fin” riktning, vilket kan påverka avfyringen ogynnsamt. Ögat har inte heller förmåga att uppfatta en smal vit springa på samma sätt under en längre skjutning. Därjämte tröttas ögat av att koncentrera sig på denna strimma. Man bör observera att ögats – hjärnans förmåga att bedöma det geometriska läget av en punkt i ett vitt fält är mycket stor. Det för ögat gynnsammaste området att rikta emot ligger på halva riktprickens höjd under riktpricken. Inriktningen sker i princip så, att man under utandning höjer vapnet och inriktar det grovt. Härunder kan ögat fixera målet. Därefter koncentrerar sig ögat på riktmedlen och finriktning utförs (Bild 16). Målet ser man då genom det indirekta seendet. Man koncentrerar sig nu på att hålla vapnet inom det önskade riktområdet. Enligt amerikansk skjutteknik koncentrerar man ögat enbart på kornet under avfyringsfasen. Mål och sikte uppfattas indirekt.
Bild 16: Koncentration på riktmedlen enligt figur b.
Målet ser man genom det indirekta seendet
Med fasta riktmedel kan det ofta hända att man måste hålla i det svarta, speciellt om riktpricken är stor. Man kan då under vissa belysningsförhållanden ha svårt att skarpt urskilja korn och sikte. För skyttar med speciella skjutglasögon spelar detta dock mindre roll, då den svarta pricken vid koncentrationen på riktmedlen får en grå nyans.
Som allmän regel bör dock rekommenderas att hålla ganska långt under den svarta riktpricken. Skytten blir då mindre påverkad av riktmedlens exakta läge i förhållande till riktpricken, vilket underlättar en god avfyring.
Avfyringsteknik
Avfyringen skall utföras med en lugn och stadig rörelse med pekfingret utan att vapnet rubbas ur sitt läge. Medan finriktningen mot riktområdet pågår skall pekfingrets tryck mot avtryckaren stadigt ökas tills skottet slutligen går. Det är endast pekfingret som skall arbeta. Vapenfattningen i övrigt skall vara oförändrad. Således ingen ökning av kramningen om kolven. Skytten skall koncentrera sig på att bibehålla riktlinjen mot målet även efter det skottet gått annars kan en avslappning i avfyringsögonblicket bringa vapnet ur läge med ett dåligt skott som resultat.
Avfyringen bör vara utförd 10-12 s efter det att finriktningen påbörjats.
Om skytten dröjer längre, kan ögat inte längre koncentrera sig. Risk finns också att handen börjar darra. Ta därför ned vapnet så fort tendens till osäkerhet infinner sig.
Man bör kontrollera, att avtryckaren inte kan röra sig bakåt i tomgång sedan slagstiftet frigjorts. Om så sker kommer pekfingret som utövat ett tryck med ca 1,1 kg eller mer att falla igenom och därigenom medverka till en rubbning av vapnet innan kulan lämnat mynningen.
Följden kan bli ett dåligt skott.
Det är väsentligt, att skytten väl känner trycket på sitt vapen och att han med återkommande blindavfyringar gör sig bekant med detta.
Skytten skall kunna känna och uppskatta den exakta tidpunkten, när skottet går. Detta mera för att undvika dåliga skott än för att åstadkomma goda.
Medan skytten utför avfyringsrörelsen engagerar han muskelgrupper, som styrs av hjärnan. Han är samtidigt koncentrerad på finriktningen av vapnet. Han ökar kontinuerligt trycket så att skottet avfyras utan extra viljeansträngning. Det får sålunda inte bli ett “ryck”. Samtidigt arbetar hjärnan omedvetet med tankar som kretsar kring önskan att få en 10:a, att inte röra handen för mycket, att inte rycka o.s.v. Dessa tankar engagerar andra muskelgrupper, som motverkar pekfingrets rörelse. Detta är anledningen till att man tycker sig trycka så mycket man orkar på avtryckaren utan att skottet ändå går. Till slut börjar handen darra under inverkan av dessa motverkande muskelgrupper.
Ta då ned vapnet. Gör flera djupa in- och utandningar. Verkställ ny anläggning och koncentrera hela tankeverksamheten enbart på att göra en lugn och stadig avfyring (pekfingerrörelse!)
Avfyringsfel
För att belysa avfyringstekniken kan detta kanske bäst göras genom att beskriva de vanligaste avfyringsfelen och lämpliga åtgärder att undvika dessa.
Skytten rycker av skottet med plötslig reflexartad rörelse, varvid skjuthanden vrider vapnet.
Kan bero på skotträdsla. Samtidigt kan skytten göra andra rörelser.
Kan även bero på att skytten länge stått och hållit inne ett skott och till slut med extra viljeansträngning drar till med pekfingret.
Om tid finns, bör vapnet tas ner och förnyad anläggning göras.
Pekfingret berör vapnet med andra delar än avtryckspunkten eller på sådant sätt att vapnet påverkas i sida i samband med avfyringen.
En ändring av fattningen så att pekfingret går fritt kan avhjälpa detta.
Skytten avfyrar trots att han i avfyringsögonblicket har en känsla av att armen sjunker ned.
Kan bero på bristande styrka och uthållighet i skjutarmen, men är troligen väsentligen beroende på bristande samordning mellan avfyringsrörelsen och viljan att bibehålla vapnet i skjutställning.
Skytten är van att slappna av efter skottet. Avslappningen kommer för tidigt och samtidigt ger hjärnan signal till avfyring.
Skytten motverkar eller följer med i den ännu inte påbörjade rekylrörelsen just i avfyringsögonblicket.
Skytten bör vänja sig vid att behålla riktlinjen någon sekund efter avfyringen.
Detta görs bäst genom oavlåtlig träning med blindavfyringar.
Skytten avfyrar med en plötslig viljeansträngning, just när riktlinjen under vapnets små pendlingar passerar den ideala riktpunkten.
Detta ger upphov till ett mindre ryck, som bringar vapnet ur siktlinjen i skottlossningsögonblicket.
Strävan att skjuta då vapnet är inriktat mot en viss punkt åstadkommer detta fel.
Avhjälps bäst genom att skytten koncentrerar sig på att göra avfyringen medan siktlinjen rör sig inom ett riktområde, vars storlek skall vara anpassat till skyttens förmåga att hålla vapnet stilla.
Skytten riktar för länge så att han slutligen inte uppfattar korn och sikte tydligt. Samtidigt börjar vapnet göra större rörelser.
Till slut pinar skytten av skottet under sämsta möjliga förutsättningar. Skytten riktar för länge av rädsla att avge ett dåligt skott. Man bör komma ihåg att avfyringen är den viktigaste delen av skjuttekniken. Denna skall göras inom en begränsad tid – 10-12 sekunder – innan öga och arm
utmattas. Riktningen har mindre betydelse när det enbart gäller att avge ett skapligt skott.
Koppla av tankarna på omgivningen. Titta bara på kornet. Inbilla Dig att det är en blindavfyring. Koncentrera Dig intensivt på att bibehålla vapnet inriktat efter avfyringen.